God kväll!

Min måndag har spenderats på biblioteket. Otroligt nog lyckades jag till sist få ur tummarna och kom igång ordentligt med mitt pluggande! Efter fem timmar av djupdykning i japansk sociolingvistik och en japansk skönlitterär text kände jag mig nöjd, åtminstone mer nöjd än vad jag varit över mitt pluggande på länge. Plus att magen var hungrig, haha.

Så så, angående virkningen har det inte hänt alltför mycket den senaste tiden heller. Skolan och katterna har ätit upp all min tid, hmhm. Fast förra veckan köpte jag en ny amigurumibok skriven av Annie Obachan som jag har kollat igenom lite grann. Tänkte sammanfatta den bättre senare när jag har provat några av mönsterna - än så länge har jag bara provat på en hamster som nästan är klar, och trots min egna modifiering av mönstret känner jag mig inte helt nöjd, men när det gäller amigurumi ska man inte utdöma figuren förrän den är helt klar. Små detaljer kan göra mer än vad man tror!

I övrigt så har jag fortsatt att göra några nya mönster på egen hand, speciellt på katter. Den senaste är virkad så att huvud och kropp är ihopsatta direkt, det ska bli intressant att se hur den blir.

Och för sakens skull tänkte jag bjuda på ytterligare en bild utav mina sötnosar. Yes.

Natti natti!  ~Mia

Nu är det dags att försöka rycka upp sig igen, tänkte jag. Ett bra exempel på det är vårt senaste tillskott i familjen - Takeo!

För två veckor sedan fick vi hem denna sötnosen. Han är så himla snäll, kelig och enormt busig, vår lille Takeo. Vi köpte honom från en kvinna som gör en fantastisk insats för kattungar som far illa, genom att hon tar hem dem och ger dem mat, ser till att de blir av med parasiter såsom maskar, loppor och löss, får dem vaccinerade... Det är inte klokt vad folk egentligen gör mot sina katter. Det konstaterade vi efter ett besök på Tassebo också. Hur som helst så blev Takeo och hans två systrar dumpade utanför en polisstation i Höganäs, och hos polisen bodde de sedan i ungefär en månad. Efter en vecka hos kvinnan så flyttade han alltså hem till oss för två veckor sedan.

...men säg den solskenshistoria som inte har moln. Hah. Vi konstaterade snabbt att Takeo var förkyld med rinnig nos, nysningar och var som kom ur ögonen. Inte för att det räckte, förra fredagen var hans vänstra bakben alldeles svullet vid första leden och han hade fruktansvärt ont. Efter ett dyrt veterinärbesök på lördagen med röntgen och sprutor kom de fram till att han inte hade någon fraktur, tack och lov! Ett tag spekulerade dem i en allvarlig ledfraktur, hujedamig. Takeo fick smärtstillande och antibiotika, och otroligt nog försvann svullnaden på hans ben riktigt snabbt. Antagligen var det nog snarare något som hade att göra med hans förkylning, att det var en infektion som spökade i hans kropp. Förkylningen har också sakteligen försvunnit, nu har han klara, rena och stora ögon, och han är piggare än någonsin. Det gör mig så glad att se honom må så mycket bättre. :)

...men för allt i världen hoppas jag att vi slipper fler sjuka katter de närmaste åren. Det räcker gott och väl nu. Fast visst, jag har ju blivit extremt bra på att vara "kattsköterska"; ta tempen i rumpan, ge medicin av olika slag, skölja ögon, tvätta öron... För att inte tala om symtom på massor med sjukdomar. Jaja, inga mer sjuka katter nu tack!

Alice var rätt upprörd först när Takeo flyttade in, hon "fräste och morrade" (dvs lät som en liten duva, hihi) och hade sig de första dagarna. Men nu är de goda vänner, de varvar hyss och bus med att sova i en hög. Det var nog bra trots allt att Alice fick en ny kompis igen.

  Mitt lilla hjärta.

~Mia

Det finns många anledningar till att jag inte har varit aktiv på bloggen på en månad nu. En av orsakerna är att vår älskade lilla kise Conan hastigt blev sjuk och gick bort. Jag kopierar texten som jag skrev på bilddagboken.

"Conan

2010-05-01  -   2010-08-26

Älskade Conan, fina kisen. Livet är verkligen orättvist ibland. Det gör så ont i mitt hjärta att du bara fick så kort tid att leva. Men du ska veta att du för alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Jag saknar dig så. Den enda trösten är att du åtminstone inte längre behöver lida.

Conan var lite annorlunda sedan i tisdags. Han var tröttare och busade inte lika mycket med Alice, var lite men inte allvarligt dålig i magen, och åt och drack som han skulle. På onsdagen började han fälla enormt mycket av sin päls, men vi trodde att det kanske bara var "kattunge-ullen" som skulle av. Så fruktansvärt fel vi hade. På torsdagsmorgonen hittade jag honom medvetslös på det kalla badrumsgolvet. Vi åkte snabbt in till djursjukhuset, och fick bara veta att han var allvarligt sjuk och två alternativ att välja mellan: akut intensivvård för cirka 10 000 kronor per dag, eller avlivning. Men han var så himla sjuk, och den summan varken har eller hade vi råd med, så vi valde att låta honom somna in. På slutet hade han så himla ont och jamade högt av smärta, det var så himla hemskt att se vår lilla fina kise lida så. Han somnade in med Eduardo och mig hos sig.

Alice finns ju fortfarande kvar, och vi är så himla rädda att någonting ska hända henne också. Veterinärerna tog inte prover på Conan så de kunde inte säga vad det egentligen var för fel på honom, men de sade att det kanske kunde vara kattpest. Kattpest kan man vaccinera katter mot, och det är en fruktansvärt hemsk sjukdom. Tyvärr hade vi inte hunnit vaccinera dem än. Direkt efteråt när vi kom hem var vi tvungna att städa lägenheten noggrant och desinficera eventuell smitta. Utöver sorgen efter Conan är det ovissheten om vad det var han hade som är det värsta. Att vara rädd och orolig för att någonting ska hända Alice också är så himla påfrestande. Vi håller ögonen på henne för minsta lilla förändring. Hon ska klara sig."    /Skrivet den 28 augusti 2010

Jaa, nu har det ju gått en månad sedan dess. Fortfarande saknar jag vår fina Conan. Men Alice mår fortfarande bra, hon har fått sin första spruta och ska få sin sista om några dagar - hon har klarat sig, tack och lov. Om något hade hänt henne också... då vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Så ofattbart ont det hade gjort.

Vila i frid, underbara Conan. Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig, älskade kisse.

~Mia

Hej och hå, nu är jag tillbaka och på gång igen!
Flytten har gått mycket, mycket bra. Jag och E är installerade i lägenheten sedan förra måndagen. Första natten kändes det lite konstigt och var svårt att sova. Insikten att det här är mitt eget hem, nu har jag flyttat hemifrån, det var lite svårt att ta in. Om jag nu har förstått det ännu, haha. ;) Vi har inte lyckats packa upp allt ännu, men det mesta är upplockat ur lådorna och vi blir mer och mer hemmastadda. Åh, det är så himla underbart att ha ett eget hem! Att inte känna sig ivägen, att ansvara för sig själv til 100%, att kunna göra precis som man själv vill. Det är gött, det.

Även om mitt bloggande har stått still ett tag, så har däremot virkningen inte gjort det! Jag har ju som sagt kombinerat flytten med jobbet, och det har ju i stort sett bara varit dåligt väder ett tag nu om vi säger som så (=väldigt många virktimmar). Bland annat har jag åstadkommit en räv efter eget mönster, som jag känner mig ganska nöjd med. :)

Lilla räven tog sig en tupplur i mitt knä.

Och så har jag förvisso virkat flertalet katter och lite annat smått och gott, som jag dock inte lyckats ta bilder på, hmhm. Några av dem kommer framöver.

En annan stor förändring, eller kanske snarare stor händelse, är att jag och E numera är stolta kattägare. Vi hade sedan innan bestämt oss för att ha två katter, då det i framtiden säkert kan bli så att de får vara ensamma hemma några timmar under vardagarna - plus att katterna rent allmänt livar upp varandra. Eftersom vi hade lite olika "önskemål" fick vi välja varsin kise - älskling valde en svart kattpojke född 1 maj i år, som vi har döpt till Conan, och jag valde en sköldpaddsfärgad liten flicka som är född 28 maj i år och heter Alice. De är så ljuvliga och gulliga!

  Conan

  Alice

Det är inte klokt hur snabbt dessa två små hårbollar har fått våra hjärtan att smälta. De är två olika personligheter, och Conan är ganska mycket större än Alice än så länge. När vi hämtat Conan var han först väldigt rädd för oss och satt mest gömd längst in i kattlådan... Men han har gjort otroliga framsteg, och är så himla tillgiven och kärleksfull nu. Dessutom är han så himla busig och kvick! Det är inte klokt vilken fart han har när han far fram i lägenheten, hihi. Alice har aldrig varit blyg, utan verkade känna sig ganska trygg direkt, med sitt spinnande, kel och närhetsbehov. Fast visst är hon också riktigt busig när hon sätter igång. Ett riktigt matvrak är hon dessutom - så fort vi äter är hon där och ska ha, det spelar ingen roll hur många gånger man knuffar bort henne så är hon tillbaka illa kvickt igen... Första dagen var de inte så himla glada på varandra heller, men nu är de så söta kompisar. Ena stunden leker de brutalt och far omkring och morrar, för att i nästa stund ligga ihoprullade och sova med varandra. Våra sötnosar, de är sååå fina!

Jahapp, nu tror jag att jag ska ta och packa ihop mig lite för att virka en stund. Kanske också berömma älsklingen för att han varit duktig och diskat den stora disken, så han blir glad. (Men å andra sidan var det jag som lagade ugnsstekt kyckling med hemmagjord currysås till middag, så det är inte mer än rättvist. Hihi)

Puss och kram! ~Mia

Nu jäklar är det dags! Jag har tagit bilder av mina allra senaste amigurumis!

  Den söta lilla musen har ni sett förut. Den är tillverkad efter ett mönster jag har gjort själv. Utöver att jag älskar katter är jag lite svag för gnagare också, hihi. (Skum blandning, jag vet.) Blev riktigt nöjd med den. Björnen är däremot efter ett mönster i en bok, Amigurumi av Tomoko Takamori. Gullig förvisso, men jag är inte helt nöjd med kroppsformen som mönstret ger figuren.

Den här lilla sötnosen är också efter ett mönster från en bok, närmare bestämt Virka Amigurumi av Mia Bengtsson. Inte för att hon är min namne, haha, men Mias bok är min absoluta favorit. Den passar utmärkt för både nybörjare och mer vana virkare, då den har både lätta och svårare mönster. Det som absolut gör boken otroligt bra är är den utförliga beskrivningen med text och bilder om hur man gör olika sorters maskor. Att de flesta av hennes amigurumis sedan är otroligt söta gör ju knappast saken sämre. Ja, hennes bok är i särklass den jag använt mest och som lärt mig otroligt mycket.

  Och så en av mina egna kreationer - en Mario-svamp! Jag kan knappast mygla med att den verkligen inte var lätt att göra. Jag skulle tro att mycket beror på att jag det var bara min andra figur jag själv gjorde mönstret till vilket innebar att det var lite knakigt att få till bra former, räkna maskor och så vidare. Men efter en hel del meckande lyckades jag få till en riktigt bra form, och jag är supernöjd!

  Och till min andra egna kreation - ett fiskben. Det var bara en kul idé som jag har funderat på ett tag och till sist kom igång med att göra. Ska försöka att göra fler, och dessutom några katter till det.  

...förresten så kom ju familjen hem från semestern. Som en liten present som tack för att jag passat huset, fick jag en gullig gosedjurskatt (och E fick en hund från samma designer, hihi). Den är så himla fin! Och passar utmärkt ihop tillsammans med fiskbenet jag virkade, haha.

Det var allt för den här gången. Kommentera gärna om vad ni tycker om mina amigurumis, jag vill så gärna höra vad folk tycker och tänker! :)

Bai nyappy! ~Mia

Jag har varit duktig idag - jobbat läs virkat, när jag kom hem slängde jag in smutstvätt i tvättmaskinen, startade värmepannan, rensade upp i köket, lagade köttfärsgratäng, gjorde en kladdkaka, gav katterna mat och vatten, rensade kattlådan... Sedan när jag till sist har fått sitta ned och avnjutit middagen tillsammans med älskling och ska äta kladdkaka, vad händer då? Givetvis biter jag mig i tungan. Hårdare än vad jag någonsin förut bitit mig själv förr, AJ! Faktiskt, riktigt jäkla hårt. Jag bet av en bit av tungan. SERIÖST. AJ! :'( Det hänger en stor köttslamsa från tungan som jag hela tiden biter på skgmskgs. Så typiskt omöjligt att låta bli!

Bortsett från den fadäsen är jag nöjd med att ha klarat av så mycket idag. Har virkat klart min fisk och är ungefär halvvägs med nästa skapelse; som sagt, bilder kommer. Och imorgon kommer familjen hem. Vi måste alltså röja upp i vår röra, jag och E. Hrm. Förvisso kommer det att bli skönt att de kommer hem så att jag slipper hålla på med alla hussysslor i stort sett ensam, men samtidigt har det varit så himla mysigt att bo tillsammans med E i två veckor. Jag älskar att sova bredvid honom och vakna upp igen med min älskade vid min sida.

Nu är jag TRÖTT. Sleepy night night!

~Mia

Jobbade idag, liksom jag gjorde igår. Under hela gårdagen både blåste och regnade det, så jag kunde spendera hela dagen med att virka. Idag var vädret bättre men fortfarande kallt och blåsigt, vilket innebar ännu en lugn dag med massor utav virkande. Det är ett rätt gött jobb jag har, hihi. Hur som helst så lyckades jag göra klart två amigurumis och blev nästan klar med en tredje, wei! Men framför allt har jag fått en hel del inspiration efter att ha kollat runt på andra personers amigurumis på nätet. Det finns verkligen massvis med talangfulla människor där ute, det är så kul att se. Jag hoppas att jag en dag kan bli lika duktig som en del av de personerna där ute. :)

Jaja, bilder på mina nya små amigurumis kommer när jag har lyckats fotografera dem i ett bättre ljus än vad jag kan hitta nu.

Bai Nyappy! ~Mia

Så, amigurumi - översatt från japanska betyder det ungefär "virkat mjukdjur". Och det är precis vad det är, fast det behöver inte tvunget vara ett djur - man kan lika gärna virka fantasivarelser eller olika ätbara saker såsom cupcakes, sushi, hamburgare, tårtor, jordgubbar, godisbitar, fisk... allt! För den delen kan man virka massa saker som inte är ätbara, varför inte en växt av något slag exempelvis? Kort sagt, det enda som sätter stopp för vad man kan åstadkomma är ens fantasi.

Min allra första "amigurumi" virkade jag när jag var ungefär 9 år, på syslöjden i skolan. Att virka var något som jag fastnade för direkt, redan då, och nog var jag otroligt stolt över min lite lätt håliga blåa larv med färgsprakande hår som jag döpte till Dante. Så fort det var fri aktivitet på syslöjden i låg- och mellanstadiet passade jag på att fortsätta virka. Det blev bland annat fler små larver och en sorts kaktus som jag gav till min mormor i present, och nog blev jag bättre och bättre.

En av mina egna senaste skapelser, en söt liten mus.

Under några år försvann virkandet, även om jag hade en liten virknål som jag fått av mamma som då och då fick arbeta. Någon gång på högstadiet fick vi på syslöjden välja själva hur vi skulle tillverka ett par grytlappar; antingen genom att sy ihop tyglappar eller genom att virka eller sticka. Jag var den enda som valde att virka, en annan tjej att sticka, och resten sydde. Inte för att skryta, men jag måste säga att jag blev väldigt stolt över mitt resultat. Än idag använder min mamma sig utav mina pastellfärgade grytlappar, hihi. Det var väl då jag fick upp glädjen för virkningen igen, men tyvärr falnade den av igen ett tag.

För kanske två-tre år sedan läste jag i min mammas ena tidning om en tjej som sysslade med amigurumi: det var första gången jag någonsin hörde talas om amigurumi. Direkt kände jag hur det började klia i fingrarna, jag fick ett sug efter att själv kunna klara av att skapa sådana små sötnosar som henne i tidningen. Sagt och gjort, jag började söka på internet efter hur man går till väga för att virka amigurumi. Efter en del stapplande lyckades jag med hjälp av ett mönster och olika engelska videor på youtube lära mig de speciella maskor som man ska göra när man virkar amigurumi. Sakta men säkert växte en gigantisk katt fram - på något vis missförstod jag mönstret och gjorde säkerligen dubbelt så många maskor som man ska göra... Men den blev söt trots det.

Det gick lite knakigt i början, men så småningom hade jag lyckats göra några katter och två söta kaniner med hjälp av lite egen fantasi. När jag till sist köpte min första riktiga amigurumi-bok och fick lära mig ännu mer, då fick gnistorna verkligen fäste och slog över till en brinnande glöd, ett brinnande intresse och glädje för amigurumi.

Detta får nog räcka för idag, annars blir det på tok för mycket text på en gång. Men jag hoppas att ni har funnit det intressant att få veta hur mitt intresse för amigurumi började.

  Ninja-sama, min Alla Hjärtans Dag-gåva till E i år.

Kram! ~Mia