God kväll!

Min måndag har spenderats på biblioteket. Otroligt nog lyckades jag till sist få ur tummarna och kom igång ordentligt med mitt pluggande! Efter fem timmar av djupdykning i japansk sociolingvistik och en japansk skönlitterär text kände jag mig nöjd, åtminstone mer nöjd än vad jag varit över mitt pluggande på länge. Plus att magen var hungrig, haha.

Så så, angående virkningen har det inte hänt alltför mycket den senaste tiden heller. Skolan och katterna har ätit upp all min tid, hmhm. Fast förra veckan köpte jag en ny amigurumibok skriven av Annie Obachan som jag har kollat igenom lite grann. Tänkte sammanfatta den bättre senare när jag har provat några av mönsterna - än så länge har jag bara provat på en hamster som nästan är klar, och trots min egna modifiering av mönstret känner jag mig inte helt nöjd, men när det gäller amigurumi ska man inte utdöma figuren förrän den är helt klar. Små detaljer kan göra mer än vad man tror!

I övrigt så har jag fortsatt att göra några nya mönster på egen hand, speciellt på katter. Den senaste är virkad så att huvud och kropp är ihopsatta direkt, det ska bli intressant att se hur den blir.

Och för sakens skull tänkte jag bjuda på ytterligare en bild utav mina sötnosar. Yes.

Natti natti!  ~Mia

Nu är det dags att försöka rycka upp sig igen, tänkte jag. Ett bra exempel på det är vårt senaste tillskott i familjen - Takeo!

För två veckor sedan fick vi hem denna sötnosen. Han är så himla snäll, kelig och enormt busig, vår lille Takeo. Vi köpte honom från en kvinna som gör en fantastisk insats för kattungar som far illa, genom att hon tar hem dem och ger dem mat, ser till att de blir av med parasiter såsom maskar, loppor och löss, får dem vaccinerade... Det är inte klokt vad folk egentligen gör mot sina katter. Det konstaterade vi efter ett besök på Tassebo också. Hur som helst så blev Takeo och hans två systrar dumpade utanför en polisstation i Höganäs, och hos polisen bodde de sedan i ungefär en månad. Efter en vecka hos kvinnan så flyttade han alltså hem till oss för två veckor sedan.

...men säg den solskenshistoria som inte har moln. Hah. Vi konstaterade snabbt att Takeo var förkyld med rinnig nos, nysningar och var som kom ur ögonen. Inte för att det räckte, förra fredagen var hans vänstra bakben alldeles svullet vid första leden och han hade fruktansvärt ont. Efter ett dyrt veterinärbesök på lördagen med röntgen och sprutor kom de fram till att han inte hade någon fraktur, tack och lov! Ett tag spekulerade dem i en allvarlig ledfraktur, hujedamig. Takeo fick smärtstillande och antibiotika, och otroligt nog försvann svullnaden på hans ben riktigt snabbt. Antagligen var det nog snarare något som hade att göra med hans förkylning, att det var en infektion som spökade i hans kropp. Förkylningen har också sakteligen försvunnit, nu har han klara, rena och stora ögon, och han är piggare än någonsin. Det gör mig så glad att se honom må så mycket bättre. :)

...men för allt i världen hoppas jag att vi slipper fler sjuka katter de närmaste åren. Det räcker gott och väl nu. Fast visst, jag har ju blivit extremt bra på att vara "kattsköterska"; ta tempen i rumpan, ge medicin av olika slag, skölja ögon, tvätta öron... För att inte tala om symtom på massor med sjukdomar. Jaja, inga mer sjuka katter nu tack!

Alice var rätt upprörd först när Takeo flyttade in, hon "fräste och morrade" (dvs lät som en liten duva, hihi) och hade sig de första dagarna. Men nu är de goda vänner, de varvar hyss och bus med att sova i en hög. Det var nog bra trots allt att Alice fick en ny kompis igen.

  Mitt lilla hjärta.

~Mia

Det finns många anledningar till att jag inte har varit aktiv på bloggen på en månad nu. En av orsakerna är att vår älskade lilla kise Conan hastigt blev sjuk och gick bort. Jag kopierar texten som jag skrev på bilddagboken.

"Conan

2010-05-01  -   2010-08-26

Älskade Conan, fina kisen. Livet är verkligen orättvist ibland. Det gör så ont i mitt hjärta att du bara fick så kort tid att leva. Men du ska veta att du för alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Jag saknar dig så. Den enda trösten är att du åtminstone inte längre behöver lida.

Conan var lite annorlunda sedan i tisdags. Han var tröttare och busade inte lika mycket med Alice, var lite men inte allvarligt dålig i magen, och åt och drack som han skulle. På onsdagen började han fälla enormt mycket av sin päls, men vi trodde att det kanske bara var "kattunge-ullen" som skulle av. Så fruktansvärt fel vi hade. På torsdagsmorgonen hittade jag honom medvetslös på det kalla badrumsgolvet. Vi åkte snabbt in till djursjukhuset, och fick bara veta att han var allvarligt sjuk och två alternativ att välja mellan: akut intensivvård för cirka 10 000 kronor per dag, eller avlivning. Men han var så himla sjuk, och den summan varken har eller hade vi råd med, så vi valde att låta honom somna in. På slutet hade han så himla ont och jamade högt av smärta, det var så himla hemskt att se vår lilla fina kise lida så. Han somnade in med Eduardo och mig hos sig.

Alice finns ju fortfarande kvar, och vi är så himla rädda att någonting ska hända henne också. Veterinärerna tog inte prover på Conan så de kunde inte säga vad det egentligen var för fel på honom, men de sade att det kanske kunde vara kattpest. Kattpest kan man vaccinera katter mot, och det är en fruktansvärt hemsk sjukdom. Tyvärr hade vi inte hunnit vaccinera dem än. Direkt efteråt när vi kom hem var vi tvungna att städa lägenheten noggrant och desinficera eventuell smitta. Utöver sorgen efter Conan är det ovissheten om vad det var han hade som är det värsta. Att vara rädd och orolig för att någonting ska hända Alice också är så himla påfrestande. Vi håller ögonen på henne för minsta lilla förändring. Hon ska klara sig."    /Skrivet den 28 augusti 2010

Jaa, nu har det ju gått en månad sedan dess. Fortfarande saknar jag vår fina Conan. Men Alice mår fortfarande bra, hon har fått sin första spruta och ska få sin sista om några dagar - hon har klarat sig, tack och lov. Om något hade hänt henne också... då vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Så ofattbart ont det hade gjort.

Vila i frid, underbara Conan. Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig, älskade kisse.

~Mia